Snart blev vår blick riktad mot öster, ty en liten svart sky, omkring hälften så stor som en mans hand, visade sig, och vi visste alla, att det var Människosonens tecken. I högtidlig tystnad riktade vi alla blicken på skyn, i det den närmade sig och blev alltjämt ljusare och härligare, till dess den blev till en stor vit sky. Nedtill såg den ut som eld. över skyn var en regnbåge, och omkring den voro tiotusen änglar, som sjöngo den allra vackraste sång, och ovanpå den satt Människosonen. Hans hår var vitt och lockigt och vilade på hans skuldror, och på hans huvud voro många kronor. Hans fötter liknade eld; i hans högra hand var en skarp lie och i hans vänstra en silverbasun. Hans ögon voro såsom eldslågor, som genomforskade hans barn. Alla ansikten voro bleka, och deras, som Gud hade förkastat, skiftade färg. Vi ropade alla: "Vem skall kunna bestå? Är min klädnad utan fläck" Änglarna upphörde att sjunga, och under en stund rådde fullständig tystnad, till dess Jesus sade: "De som ha rena händer och rena hjärtan, skola kunna bestå; min nåd är eder nog." Detta kom våra ansikten att skina, och glädje fyllde allas hjärtan. Änglarna anslogo en högre ton, under det att skyn alltmer närmade sig jorden.