Till och med sedan jag kommit in i byggnaden, greps jag av fruktan och en känsla av blygsel över, att jag var tvungen att ödmjuka mig i dessa människors åsyn. Men jag var liksom tvungen att gå vidare och banade mig därför långsamt väg omkring pelaren för att kunna stå inför lammet, då en basun ljöd, templet skakade, segerrop ljödo från de församlade heliga, och en fruktansvärd klarhet upplyste byggnaden, varpå allt blev fullständigt mörkt. De lyckliga människorna voro allasamman försvunna, och jag stod ensam kvar i nattens fruktansvärda stillhet.