I juli 1853 såg jag, att det ej var så, som det borde vara, då en tidning, vilken åtnjuter Guds bifall och erkännande, utkom så sällan. I den tid vi nu leva fordrar saken, att tidningen utkommer varje vecka samt att många flera traktater utgivas för att avslöja de tilltagande villfarelserna i denna tiden; men verket hindras genom brist på medel. Jag såg, att sanningen måste gå framåt och att vi ej få vara allt för rädda, likaledes att det är bättre, att traktater och tidningar komma till tre, som ej behöva dem, än att en, som sätter värde på dem och kan ha nytta av dem, skulle vara dem förutan. Jag såg, att tecknen på de yttersta dagarna böra klart framhållas, ty satans verk tilltager. De skrifter, som satan och hans redskap utgiva, förökas, och deras makt växer, och det, som vi skola göra för att bringa sanningen till andra, måste göras snart. Det blev mig visat, att sanningen, som nu en gång framhållits, skall bestå, ty det är sanningen för de yttersta dagarna; den skall leva, och man behöver ej säga så mycket om den i framtiden. Det är ej nödvändigt att sätta otaliga ord på papperet för att försvara det, som talar för sig självt och lyser i sin klarhet. Sanningen är enkel och klar och framträder oförfärat såsom sin egen försvarare. Men så förhåller det sig ej med villfarelsen. Den är så tillkrånglad, att det behöves många ord för att förklara den. Jag såg, att allt det ljus, som folket på en del platser erhållit, kommit till det genom tidningen, att själar hade antagit sanningen på detta sätt och därefter talat med andra om den och att de, som finnas på vissa platser, där det nu är flera, hava fått sanningen genom denna tysta budbärare. Den har varit deras enda predikant. Sanningens sak bör ej förhindras i sin framgång av brist på medel.