Dessa, som utsänt sig själva, äro en förbannelse för Guds sak. Uppriktiga själar sätta sin förtröstan till dem i den tron, att de handla enligt Guds rådslut och att de äro i överensstämmelse med församlingen, och därför giva de dem tillåtelse att förrätta de handlingar, Herren har instiftat; då det senare blir klart för dem, att det är deras plikt att göra de första gärningarna, låta de döpa sig av dessa män. Men när sedan ljuset kommer, som det ju gör, och de finna, att dessa män ej äro, vad man ansåg dem vara, nämligen Guds kallade och utvalda sändebud så komma de i prövningar och tvivel angående den sanning, som de antagit, och de känna då, att de måste lära allt om igen. Fienden besvärar och plågar dem med ovisshet angående hela deras erfarenhet och kommer dem att tvivla på att Gud lett dem, och de bliva ej nöjda, förrän de bliva döpta på nytt och börja om igen. Det är mycket mera prövande för Guds sändebud att upptaga verksamhet på platser, där dessa män utövat ett sådant dåligt inflytande, än det är att börja på nya platser. Guds tjänare böra uppträda med bestämdhet, handla öppet och ej skyla över synden; ty de stå mellan de levande och de döda och måste avlägga räkenskap för sin trohet, sin mission och det inflytande, de utöva på hjorden, över vilken Herren satt dem som uppsyningsmän.