Då Guds sändebud lämna sina hem för att verka för själars frälsning, använda de en stor del av sin tid till att arbeta för dem, som i åratal varit i sanningen men som fortfarande äro svaga, emedan de onödigtvis släppa tyglarna och upphöra med att vaka över sig själva; jag tänker ibland, att de fresta fienden till att fresta dem. De komma i en eller annan obetydlig svårighet eller prövning, och Herrens tjänares tid upptages med att besöka dem och uppehålles med dem timtals, ja, i dagar, och det bedrövar och sårar deras hjärtan att höra små svårigheter och prövningar dryftas, i det att var och en förstorar sina egna små besvärligheter för att få dem att se så allvarliga ut som möjligt av fruktan för att Guds tjänare skulle anse dem vara för obetydliga att skänka någon uppmärksamhet. I stället för att lita på, att Herrens tjänare skall hjälpa dem ur dessa prövningar, borde de kasta sig ned i stoftet inför Gud och fasta och bedja, till dess prövningarna vore avlägsnade.