Satan jublade, då Jesus avstod från sin makt och härlighet och lämnade himmelen. Han menade, att han nu hade Guds Son i sitt våld. Det heliga människoparet i Eden lät sig så lätt påverkas av frestelsen, att han även hoppades genom sin sataniska makt och list kunna bringa Guds Son på fall och därigenom rädda både sitt liv och sitt rike. Kunde han fresta Jesus att avvika från Faderns vilja, så var hans avsikt uppnådd. Men Jesus bemötte frestaren med de tillrättavisande orden: "Gå bort, satan i" Han skulle tillbedja sin Fader allena. Satan påstod, att jordens riken hörde honom till, och gjorde en antydan om att Jesus skulle slippa ifrån alla lidanden, att han ej behövde dö för att erhålla denna världens riken; ty ville han blott tillbedja satan, kunde han få alla jordens riken och uppnå den äran att härska över dem. Men Jesus lät sig ej rubbas. Han visste, att den tid skulle komma, då han genom sitt eget liv skulle återlösa riket från satan och att efter en tids förlopp skulle alla i himmelen och på jorden underkasta sig honom. Han valde ett liv i lidande och en fruktansvärd död såsom den av Fadern anvisade vägen till att kunna bliva rättmätig arvinge till jordens riken och erhålla dem som en evig egendom. Satan skulle även bliva överlämnad i hans hand för att tillintetgöras genom döden, så att han aldrig mer skulle plåga Jesus eller de heliga i härligheten där ovan.