Prästerna och judarnas rådsherrar hatade Jesus; men skarorna samlades för att höra hans visdomsord och bevittna hans mäktiga gärningar. Folket greps av det största intresse och följde med uppmärksamhet Jesus för att lyssna till denne underbare lärares undervisning. Många av hövitsmännen trodde på honom, men vågade ej bekänna sin tro av fruktan för att bliva uteslutna från synagogan. Prästerna och de äldste kommo till den slutsatsen, att något måste göras för att avleda folkets uppmärksamhet från Jesus. De fruktade, att alla skulle tro på honom. De kände sig ej alls trygga. Antingen måste de undanröja Jesus eller också mista sin ställning. Även om de dödade honom, skulle det fortfarande finnas människor, som voro levande vittnen om hans makt. Jesus hade uppväckt Lasarus från de döda, och de fruktade för att om de dödade Jesus, skulle Lasarus vittna om hans väldiga kraft. Folket strömmade till för att se den man, som blivit uppväckt från de döda, och för att få ett slut på den rådande spänningen beslöto rådsherrarna att döda även Lasarus. Sedan skulle de leda folkets uppmärksamhet till mänskliga läror och traditioner, till tionde av mynta och dill, och åter skaffa sig inflytelse över dem. De enades om att gripa Jesus, då han var ensam; ty om de försökte gripa honom bland mängden, då alla intresserade sig för honom, skulle de bliva stenade.