Lärjungarna kunde ej tro, att Kristus var uppstånden, men tillsammans med kvinnorna, som medfört underrättelsen därom, gingo de skyndsamt till graven. De funno då, att Jesus icke var där; de sågo hans linnebindlar, men kunde knappast ändå tro, att han var uppstånden från de döda. De gingo hem, förundrade över vad de hade sett, även över vad kvinnorna sagt dem. Men Maria föredrog att uppehålla sig vid graven, övertänkande vad hon hade sett. Hon besvärades även av den tanken, att hon kanske varit utsatt för ett bedrägeri. Hon kände, att nya prövningar väntade henne. Sorgen överväldigade henne åter, och hon brast i bitter gråt. Hon böjde sig ned för att åter se in i graven och såg då två änglar, iförda vita kläder. Den ene av dem satt, där Jesu huvud hade vilat, och den andre, där hans fötter legat. De talade ömt till henne och frågade, varför hon grät. Hon svarade: "De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke, var de hava lagt honom."