Vid detta tillfälle var ej Tomas närvarande. Han hade ej i ödmjukhet velat mottaga lärjungarnas berättelse, utan förklarade bestämt och självmedvetet, att han ej ville tro, att Jesus var uppstånden, med mindre han kunde sticka sitt finger i hålen efter spikarna och sticka sin hand i sidan, där det grymma spjutet trängt in i hans kropp. Häri visade han brist på förtroende till sina bröder. Om alla skulle fordra samma bevis nu, skulle ingen mottaga Jesus och tro på hans uppståndelse. Men det var Guds vilja, att de, som ej själva kunde se och höra den uppståndne Frälsaren, skulle tro lärjungarnas berättelse. Den otro, som Tomas lade i dagen, misshagade Gud. Då Jesus åter sammanträffade med sina lärjungar, var Tomas med bland dem, och då han nu såg Jesus, trodde han. Men han hade förklarat, att han ej skulle vara nöjd med seendets bevis endast, utan han ville också vidröra Jesu kropp, och Jesus gav honom nu det bevis, han hade önskat. Tomas ropade: "Min Herre och min Gud!" Men Jesus tillrättavisade honom för hans otro, i det han sade: "Eftersom du har sett mig, tror du. Saliga äro de, som icke se och dock tro."