Satans änglar hade flytt för det klara, genomträngande ljuset från de himmelska änglarna, och de beklagade sig bittert för sin furste, att deras byte tagits ifrån dem med våld och att den, som de hatade med det bittraste hat, hade uppstått från de döda. Satan och hans härskaror hade jublat över, att deras makt över fallna människor bragt livets furste i graven. Kortvarig blev dock deras djävulska fröjd; ty då Jesus lämnade sitt fängelse som en majestätisk segrare, visste satan, att han efter en tid måste dö och hans rike bliva överlämnat åt honom, som det med rätta tillhör. Med raseri beklagade han, att Jesus, trots alla hans ansträngningar, icke blivit övervunnen, utan hade öppnat en väg till salighet för människorna, så att envar, som ville, kunde vandra på denna väg och bliva frälst.