Då den himmelska änglaskaran lämnade graven och ljuset och härligheten försvunno, vågade den romerska vakten lyfta upp huvudet och se sig omkring, och den fylldes av förvåning; då den såg, att den stora stenen var bortvältrad från ingången till graven och att Jesu kropp var borta. Vakten skyndade då in i staden för att meddela prästerna och de äldste, vad den hade sett. Då dessa mottogo det märkliga meddelandet, blevo deras ansikten bleka. Förfäran grep dem vid tanken på vad de hade gjort. Om berättelsen var sann, voro de förlorade. En stund sutto de tysta och sågo på varandra utan att veta, vad de skulle göra eller vad de skulle säga. Att godtaga meddelandet skulle vara detsamma som att fördöma sig själva. De gingo därför avsides för att överväga, vad som borde göras. De menade, att om den underrättelse, vakten hade lämnat, kom ut bland folket, skulle de, som bragt Jesus om livet, bliva dödade såsom hans dråpare. Man enades då om att betala soldaterna för att hålla saken hemlig. Prästerna och de äldste erbjödo dem en stor penningsumma och sade: "Så skolen I säga: Hans lärjungar kommo om natten och stulo bort honom, medan vi sovo." Och då vakten frågade, vad som skulle vederfaras den, därför att den somnat på sin post, lovade de judiska ämbetsmännen att övertala landshövdingen och sörja för, att de undgingo att bliva straffade. För penningar sålde nu de romerska väktarna sin ära och gingo in på att följa prästernas och de äldstes råd.