Jag såg, att Stefanus var en stark Guds man, särskilt kallad att fylla en viktig plats i församlingen. Satan jublade över hans död, ty han visste, att lärjungarna skulle djupt känna förlusten. Men hans fröjd blev endast kort, ty i den krets, som bevittnade Stefanus' död, fanns en, som Jesus skulle uppenbara sig för. Saulus tog ej del i att stena Stefanus, men han samtyckte till hans död. Han var nitisk i att förfölja Guds församling; han sökte efter de troende, grep dem i husen och överlämnade dem i deras händer, som voro villiga att döda dem. Saulus har en lärd man. Hans nitälskan och lärdom skaffade honom också stor aktning bland judarna, medan många av Jesu lärjungar fruktade honom. I sitt hat mot Guds Son och dem, som trodde på honom, utnyttjade satan på ett verksamt sätt denne mans förmågor. Men Gud förmådde bryta den store motståndarens makt och befria dem, som han gjort till fångar. Kristus hade utsett Saulus att vara ett "utvalt redskap" att förkunna hans namn, att styrka hans lärjungar i deras verksamhet och att mer än fylla Stefanus' plats.