Satan hade förlett judarna att sätta sig upp mot Gud genom att ej mottaga hans Son och genom att besudla sina händer med hans dyrbara blod. Nu hade det ingenting att betyda, hur kraftiga de bevis voro, som framlades för att Jesus var Guds Son, världens Frälsare; de hade dräpt honom och ville ej godkänna något bevis, som var till hans fördel. Liksom förhållandet var med satan efter hans fall, låg deras enda hopp och tröst i försöket att kunna övervinna Guds Son. De fortsatte därför i sin gensträvighet genom att förfölja Kristi lärjungar och döda dem. Ingenting lät så skärande i deras öron som namnet Jesus, han, som de korsfäst, och de hade beslutit att ej lyssna till något argument, som var till hans fördel. Liksom då den helige Ande genom Stefanus framhöll de starka bevisen för att Jesus var Guds Son, tillstoppade de sina öron för att ej bliva överbevisade. Satan hade Jesu dråpare i sitt våld. Genom ogudaktiga gärningar hade de överlämnat sig åt honom att vara hans lydiga tjänare, och genom dem skulle han verka för att besvära och plåga dem, som trodde på Kristus. Med judarnas hjälp verkade han för att uppegga hedningarna mot Kristus och mot hans efterföljare. Men Gud sände sina änglar att styrka lärjungarna för deras mission, så att de kunde vittna om de ting, de hade sett och hört, och till sist genom sin ståndaktighet besegla sina vittnesbörd med sitt blod.