Trots all förföljelse mot de kristna framträdde överallt levande vittnen, som vittnade om Guds sanning. Herrens änglar utförde det verk, som var dem anförtrott. På de mörkaste platser och ut ur mörkret samlade de de människor, som hade ett uppriktigt hjärta. Dessa vara alla indragna i villfarelser, men Gud kallade dem, liksom han kallade Saulus, till att vara hans utvalda redskap, som skulle förkunna hans sanning och upplyfta sin röst mot synden hos dem, som kallade sig för hans folk. Guds änglar påverkade Martin Luther, Melanchthon och andra på olika platser och väckte hos dem en törst efter Guds ords levande vittnesbörd. Som en flod hade fienden kommit in, och nu gällde det att uppresa ett baner mot den. Luther var den, som var utsedd att möta stormen, trotsa en fallen kyrkas vrede och styrka de få, som vara trogna mot sin bekännelse. Han fruktade alltid för att förtörna Gud, och han sökte vinna Guds ynnest med tillhjälp av egna gärningar, men blev ej nöjd, förrän en ljusstråle från himmelen skingrade mörkret i hans sinne och kom honom att ej längre lita på sina egna gärningar utan på Kristi blod och hans förtjänst. Då kunde han själv träda fram inför Gud, men ej genom påvar och biktfäder såsom medlare, utan genom Jesus Kristus allena.