I det han lät sin stämma ljuda mot påvekyrkans villfarelser och synder, sökte han allvarligt bryta den mörkrets kedja, som fjättrade tusenden och som fick dem att tro, att deras gärningar skulle bringa dem frälsning. Han längtade efter att kunna för dem upplåta Guds nåds sanna rikedom och härligheten af den frälsning, som erhålles genom Jesus Kristus. I den helige Andes kraft upphöjde han sin röst mod de synder, som voro vanliga bland de ledande inom kyrkan, och då motståndets storm från prästerna ansatte honom, svek ej modet honom; ty han förtröstade på Guds starka arm och litade fullt och fast på, att han skulle skaffa honom seger. I det han förde striden allt vidare framåt, blev prästernas raseri mot honom allt större. De önskade ej någon förändring, utan föredrogo att fortsätta i maklighet, vällust och ogudaktighet, och de önskade, at även kyrkan skulle hållas i mörker.