Men satan var ej nöjd. Han hade makt endast över kroppen, och han kunde ej förmå de kristna att uppgiva sitt hopp och sin tro, utan till och med i döden fröjdade de sig över ett levande hopp om odödlighet i de rättfärdigas uppståndelse. De ägde mer än mänsklig kraft; de vågade ej ett ögonblick giva sig ro, utan vara ständigt iklädda Guds vapenrustning, beredda till strid, ej endast mot andliga fiender, utan mot satan i skepnad av män, vilkas ständiga rop var: "Avstå från eder tro eller dö!" Dessa få kristna vara starka i Gud och dyrbarare i hans ögon än en halv värld, som bär det kristna namnet men som dock är oduglig i hans sak. Då församlingen blev förföljd, var det enighet och kärlek bland dess medlemmar, som vara starka i Gud. Syndare fingo ej inträde i församlingen; endast de, som vara villiga att försaka allt för Kristi skull, kunde bliva hans lärjungar. Dessa funno sin lust i att vara fattiga och ödmjuka och likna Kristus.