Därefter såg jag satan samråda med sina änglar, övervägande vad de hade uppnått. Visserligen hade de, tack vare fruktan för döden, kunnat avhålla några rädda själar från att antaga sanningen, men många, även av de mest fruktande, hade mottagit sanningen, varpå deras betänkligheter och fruktan ögonblickligen lämnat dem. Då dessa blevo vittne till sina bröders död och sågo deras ståndaktighet och tålamod, visste de, att Gud och änglarna stodo dem bi, så att de kunde tåla sådana lidanden, och de blevo modiga och oförfärade. Då det föll på deras lott att giva sina egna liv, höllo de fast vid tron med en tålmodighet och en ståndaktighet, som kom t. o. m. deras mördare att bäva. Satan och hans änglar kommo till den slutsatsen, att det måste finnas ett bättre sätt att tillintetgöra själar - ett sätt, som i längden skulle föra till säkrare resultat. Nog måste de kristna lida, men deras ståndaktighet och det saliga hopp, som uppmuntrade dem, gjorde de svagaste starka och satte dem i stånd att oberörda bestiga bål och pinbänk. De liknade Kristus i hans ädla uppträdande, då han stod inför sina mördare, och genom deras orubblighet och genom den Guds härlighet, som vilade över dem, blevo många överbevisade om sanningen.