Därpå såg jag Jesus avlägga sina prästerliga kläder och ikläda sig sin konungsliga skrud. På sitt huvud bar han många kronor, den ena inuti den andra. Omgiven av änglaskaran lämnade han himmelen. Plågorna höllo på att falla över jordens inbyggare. Några anklagade Gud och förbannade honom. Andra skyndade till Guds barn och bådo att få undervisning om huru de skulle kunna undfly hans straffdomar. Den sista tåren för syndare var fälld, den sista innerliga bönen uppsänd, den sista bördan buren, den sista varningen given. Nådens milda röst skulle ej mer rikta någon inbjudning till dem. Den gång de heliga och alla himmelens invånare intresserade sig för deras frälsning, hade de ej något intresse för sig själva. Livet och döden hade förelagts dem. Många önskade livet, men gjorde ingen ansträngning att erhålla det. De valde ej livet, och nu fanns ej något försoningsblod, som kunde rena de skyldiga, ingen förbarmande Frälsare, som kunde bedja för dem och säga: "Spara, spara syndaren ännu litet längre!" Alla himmelens invånare hade slutit sig till Jesus, då de hörde de förfärliga orden: "Det är gjort I Det är fullkomnat!" Frälsningsplanen var fullbordad, men få hade valt att antaga den. Och då nådens milda röst dog bort, grepos de ogudaktiga av fruktan och rädsla. Med fruktansvärd tydlighet hörde de orden: "För sent! För sent!.