Snart visade sig den stora, vita skyn, på vilken Människosonen satt. Då denna sky först visade sig i fjärran, var den mycket liten. Ängeln sade, att den var Människosonens tecken. Då den kom närmare jorden, kunde vi se Jesu överväldigande härlighet och majestät, i det han drog ut till seger. Ett sällskap av heliga änglar med skinande, strålande kronor på sina huvuden ledsagade honom på hans färd. Intet språk förmår skildra detta skådespels härlighet. Den levande skyn, majestätisk och av oöverträfflig härlighet, kom ännu närmare, och vi kunde tydligt se Jesu härliga gestalt. Han bar ej en törnekrona, utan en härlighetskrona satt på hans heliga panna. På hans mantel och på hans länd var ett namn skrivet: "Konungarnas Konung och herrarnas Herre." Hans ansikte lyste som middagssolen, hans ögon voro såsom eldslågor, och hans fötter liknade glänsande malm. Hans röst ljöd såsom många musikinstrument. Jorden bävade för honom, himmelen vek undan, såsom då en bokrulle rullas tillhopa, och alla berg och öar flyttades bort från sin plats. "Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och de rika och de väldiga, ja, alla både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor. Och de sade till bergen och klipporna: 'Fallen över oss, och dölj en oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå ?'" De som kort förut velat utrota Guds trofasta barn från jorden, blevo nu vittnen till Guds härlighet, som vilade över dem. Och mitt i all sin förskräckelse hörde de de heligas röster ropa av glädje: "Se, där är vår Gud, som vi förbidade, och som skulle frälsa oss!"