Den krävande mannen borde i stället ta det oroliga barnet ur sin hustrus uttröttade armar, så att hon fortare kunde få maten klar. Men om barnet är rastlöst och oroligt i hans famn, känner han det sällan som sin plikt att försök trösta och lugna det. Han tänker inte på alla de timmar modern har varit tvungen att ta hand om barnet, utan ropar otåligt på henne, att hon skall ta hand om sitt barn. Är det inte lika mycket hans barn som hennes? Är det inte hans självklara plikt att dela ansvaret med att uppfostra barnen?