I gränslös lycka betraktar han de träd som en gång gladde honom, samma träd från vilka han plockade frukt, då han ännu levde i oskyldighet och glädje. Han ser vinrankorna som han har odlat med sina egna händer, samma blomster som han en gång gladde sig över att sköta om. Han fattar nu att detta är verklighet. Han förstår, att detta verkligen är det återupprättade paradiset och att det är skönare nu, än då han drevs bort från det. Frälsaren leder honom till livets träd, plockar den härliga frukten och ber honom att äta den. Han ser sig omkring och upptäcker, att en stor skara av hans familj är frälst och står i Guds paradis. Så kastar han sin skinande krona framför Jesu fötter och omfamnar Förlossaren. Han spelar på guldharpan och himlavalven genljuder av hans segerssång: ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” (Upp. 5:12) Adams familj upprepar sången och kastar sina kronor för Frälsarens fötter, medan de knäböjer i tillbedjan.