Profeter hade gråtit över Israels avfall och över de fruktansvärda ödeläggelser som drabbade dem för deras synders skull. Jeremia önskade att hans ögon hade varit en tårekälla, så att han kunnat gråta dag och natt över de ”slagna hos dottern mitt folk” och över Herrens hjord som hade förts bort i fångenskap. (Jer 9:1, 13:17).Hur skulle då inte hans sorg vara, som i en profetisk blick kunde se, inte bara år, utan tidsåldrar. Han såg ödeläggelsens ängel med svärdet lyft mot den stad som så länge hade varit Herrens boning. Från toppen av Oljeberget, på samma plats där Titus och hans armé senare skulle samlas, såg han ut över dalen mot de helgade gårdarna och pelargångarna. Med tårhöljda ögon såg han i ett fruktansvärt panorama hur murarna omringades av främmande krigshärar. Han hörde marscherandet av arméer som ordnade sig till strid. Han hörde rösterna av mödrar och barn, som grät efter bröd i den belägrade staden. Han såg dess heliga, praktfulla hus, dess palats och torn överlämnade åt lågorna. Där de en gång stod såg han endast en hög av rykande ruiner.