Guds tålamod med Jerusalem bidrog bara till att stärka judarna i deras hårdnackade obotfärdighet. Genom sitt hat och sin grymhet mot Jesu lärjungar förkastade de sitt sista erbjudandeom nåd. Gud drog nu tillbaka sitt beskydd ifrån dem och sitt återhållande inflytande över Satan och hans änglar.Nationen överlämnades till den ledare som de själva hade valt. Judarna hade med förakt tillbakavisat Kristi nåd, som skulle ha gjort det möjligt för dem att övervinna sina onda böjelser. Men nu fick dessa övertaget. Satan väckte de häftigaste och lägsta drifterna i deras sinnen. Förnuftet sattes ur spel. Människorna lät sig behärskas av impulser och blint raseri. De blev djävulska i sin grymhet. I familjen såväl som i samhällslivet rådde inom alla samhällsklasser, utan undantag, misstänksamhet, avundsjuka, hat och stridigheter som ledde till uppror och mord. Ingenstans kunde man känna sig säker. Vänner och släktingar förrådde varandra. Föräldrar mördade sina barn och barn sina föräldrar. Folkets ledare hade inte längre någon makt att styra ens sig själva. Otyglade drifter gjorde dem till tyranner. Judarna hade använt sig av falska vittnen för att kunna döma Guds oskyldige Son. Nu gjorde falska beskyllningar deras eget liv osäkert. Genom sina handlingar hade de länge sagt: ”Låt oss slippa se Israels Helige.” (Jes 30:11). Nu var deras önskan uppfylld. Gudsfruktan störde dem inte längre. Satan var nationens ledare och de högsta borgerliga och kyrkliga myndigheterna var i hans våld.