Tusentals omkom genom hunger och pest. De naturliga, mänskliga känslorna tycktes vara försvunna. Män stal från sina hustrur och hustrur från sina män. Man kunde se barn som rev maten ur munnen på sina gamla föräldrar. Profetens fråga: ”Kan då en mor glömma sitt barn?” fick sitt svar innanför murarna i denna olyckliga stad: ”Med egna händer har ömsinta kvinnor kokat sina barn för att ha dem till föda vid dottern mitt folks undergång.” (Jes 49:15, Klag 4:10). Åter uppfylldes den varning profeten hade uttalat 1.400 år tidigare: ”En veklig och bortskämd kvinna hos dig, så veklig och bortskämd att hon inte ens försökt sätta sin fot på marken, skall då med så ont öga se på mannen som hon tar i famn och på sin son och sin dotter ... och barnen som hon föder. I brist på allt annat skall hon i hemlighet äta detta. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina städer.” (5 Mos 28:56, 57).