Med skräck såg de katolska ledarna hur våldsam stämningen mot dem hade blivit. Till att börja med hade de glatt sig över att Luther antagligen var död. Nu önskade de att de kunde dölja sig för folkets vrede. Hans fiender hade inte känt sig så oroliga över hans djärva handlingar medan han var bland dem, som de gjorde nu då han hade försvunnit. De som i sitt raseri hade försökt göra slut på den modige reformatorn fylldes av fruktan, när han nu hade blivit en hjälplös fånge. ”Det enda sättet som vi kan rädda oss på”, sade en, ”är att tända facklor och söka efter Luther över hela världen för att föra honom tillbaka till den nation som kallar på honom”. (D' Aubigné, band 9, kap 1). Kejsarens påbud tycktes förlora all sin makt. De påvliga legaterna kände sig djupt förolämpade, då de såg att det ägnades mycket mindre uppmärksamhet åt dem än åt Luthers öde.