Villrådighet och fruktan
Då det evangeliska partiet samlades till överläggning såg de på varandra i villrådighet och fruktan. Från den ene till den andre gick frågan: ”Vad skall vi göra?” Angelägenheter av enorm betydelse för världen stod på spel. Skall ledarna för reformationen ge efter och godta påbudet? Hur lätt skulle inte reformatorerna i denna kris, som i sanning var av enorm betydelse, ha kunnat argumentera sig in i en felaktig kurs! Hur många förnuftiga ursäkter och rimliga skäl kunde man inte ha funnit för att underkasta sig! De lutherska furstarna var ju tillförsäkrade fri religionsutövning. Samma förmån hade lovats alla deras undersåtar, som hade godkänt reformationen innan de sista åtgärderna hade vidtagits. Borde de inte låta sig nöja med detta? Hur många faror skulle inte ha kunnat avvärjas om de hade underordnat sig? Vilka okända risker och konfrontationer skulle inte drabba dem om de vägrade? Vem vet vilka tillfällen framtiden kunde föra med sig? Låt oss ta emot freden. Låt oss gripa den olivkvist som Rom räcker oss och läka Tysklands sår. Med sådana argument skulle man ha kunnat rättfärdiga, att reformatorerna valde en kurs som ganska snart med säkerhet skulle ha omintetgjort hela deras sak.