”Lyckligtvis såg de på den princip som den föreslagna överenskommelsen hade grundats på, och de handlade i tro. Vilken var denna princip? Det var den romerska kyrkans rätt att tvinga samvetet och förbjuda fri granskning. Men skulle då inte de själva och deras protestantiska undersåtar glädja sig över religionsfrihet? Jo, som en förmån särskilt knuten till denna överenskommelse, men inte som en rättighet. När det gäller alla dem som stod utanför denna överenskommelse skulle den stora auktoritetsprincipen gälla. Samvetet hade inte några rättigheter. Den romerska kyrkan var den ofelbare domaren som alla skulle lyda. Att godkänna den föreslagna kompromissen skulle ha varit ett faktiskt erkännande av att religionsfriheten borde begränsas till Sachsen som anslutit sig till reformationen. I hela den övriga delen av kristenheten var fri granskning och bekännelse av reformationen förbrytelser som måste straffas med fängelse och bål. Kunde de gå med på att begränsa religionsfriheten? Kunde de låta det kungöras, att reformationen hade vunnit sina sista anhängare, att den hade lagt under sig sitt sista område, och att överallt där den romerska kyrkan just då härskade, skulle dess välde fortsätta till evig tid? Kunde reformatorerna ha gjort gällande att de var oskyldiga till de tusentals människors blod, som under en sådan regim skulle få offra livet i katolska länder? Detta skulle ha varit att förråda evangeliets sak och kristenhetens frihet i dess avgörande ödestimma.” (Wylie, band 9, kap 15). Nej hellre ville de ”offra allt, till och med sina stater, sina kronor och sina liv”. (D' Aubigné, band 13, kap 5).