Kejsarens parti var övertygat om att de kristna furstarna skulle hålla fast vid Bibeln som en auktoritet över mänskliga läroroch krav. De visste att överallt där denna princip skulle godkännas, skulle påvemakten till sist bli störtad. I likhet med så många andra som sedan den tiden endast ”ser det som är för ögonen” smickrade de sig med att kejsarens och påvens sak var stark, medan reformatorernas sak var svag. Om reformatorernaendast hade sökt sig till mänsklig hjälp, skulle de ha varit lika maktlösa som katolikerna ansåg att de var. Men även om de var få, och stod i strid med den romerska kyrkan, hade de ändå sin styrka. De vände sig ”från riksdagens förslag till Guds ord, och från kejsar Karl till Jesus Kristus, kungarnas Kung och herrarnas Herre.” (Samma källa, band 13, kap 6).