Då Paulus för evangeliets skull satt i fängelse, framfördes samma evangelium som för furstarna och adeln i kejsarstaden. På samma sätt hade vid detta tillfälle det som kejsaren hade förbjudit att det fick predikas från talarstolarna förkunnats från palatset. Det som många hade ansett inte ens lämpade sig för tjänare att lyssna till, hörde nu rikets främsta män med förundran. Församlingen bestod av kungar och stormän, förkunnarna var krönta furstar och det som förkunnades var Guds kungliga sanning. ”Sedan apostlarnas tid”, sade en författare, ”har det aldrig utförts ett större verk eller avlagts en mer upphöjd bekännelse.” (D' Aubigné, band 14, kap 7).