Det var inte bara de ödmjuka och fattiga som under lidande och hån vågade vittna om Kristus. I de storslagna borgarna och i slottet fanns ädla människor som satte större värde på sanningen än på rikedom och rang, ja, till och med än på sitt liv. De som bar kunglig mantel hade ofta ett mer uppriktigt och trofast sinne än de som var klädda i biskopars dräkt och mitra. Louis de Berquin var en man av ädel börd. Han var en modig och ädel riddare, upptagen av studier. Han hade fint uppträdande och levde ett rent liv. En författare säger om honom: ”Han följde de papistiska bestämmelserna väldigt noga och var synnerligen ivrig att närvara vid mässor och predikningar. ... Men främst bland alla hans dygder var hans stora avsky för den lutherska reformationen. Men då han genom Guds försyns ledning kom att studera Bibeln, blev han som så många andra före honom överraskad då han inte fann Roms utan Luthers lära.” (Wylie, band 13, kap 9). Från och med nu ägnade han sig helt åt evangeliets sak.