Tankar hade emellertid väckts i hans sinne som han inte kunde frigöra sig ifrån. Då han blev ensam tänkte han på vad hans kusin hade sagt. Han såg sig själv som en syndare utan medlare som talade för hans sak inför en helig och rättfärdig domare. Helgonens böner, goda gärningar och kyrkans ceremonier hade absolut ingen kraft att försona för synd. Han kunde inte se något annat framför sig än den eviga förtvivlans mörker. Förgäves ansträngde sig kyrkans doktorer för att lindra hans själsnöd. Förgäves grep de till både bikt och botgöring. Men han kunde inte genom sådana medel förlikas med Gud.