Dessa offer dödades under fruktansvärd tortyr. Man sörjde hela tiden för att elden skulle hållas svag, så att dödskampen skulle vara så mycket längre. Men de gick döden till mötes som segervinnare. Deras fasthet var orubblig. Deras frid ostörd. Förföljarna insåg att de inte kunde rubba deras oböjliga uthållighet. De kände sig besegrade. ”Schavotter (plattformar där brottslingar avrättades genom hängning eller halshuggning) restes i alla delar av Paris och bålen tändes dag efter dag. Avsikten var att sprida skräck för kättarna genom att tända kättarbål på flera platser och bränna kättarna på olika dagar. Ändå var det evangeliet som vann i längden. Hela Paris fick tillfälle att se vad slags människor den nya läran kunde åstadkomma. Martyrbålet blev den bästa talarstolen. Den stilla glädje som upplyste dessa människors ansikten, när de passerade förbi ... på väg till avrättningen, deras hjältemod då de stod mitt ibland de bittra lågorna, den ödmjukhet de visade genom att förlåta all orätt emot dem, förvandlade i några fall människors vrede till medkänsla, deras hat till kärlek och vittnade med oemotståndlig vältalighet för evangeliet.” (Wylie, band 13, kap 20).