”Biskopen av Paris bar hostian under en praktfull tronhimmel ... som hölls av fyra prinsar. ... Efter hostian gick kungen ... Frans I, som den dagen varken bar krona eller var klädd i kunglig ämbetsdräkt.” Med ”blottat huvud och nedslagen blick och med ett litet vaxljus i handen” uppträdde kungen av Frankrike ”som en ångerfull syndare”. (Wylie, band 13, kap 21). Vid varje altare böjde han sig i djup ödmjukhet, men inte i sorg över de laster som hade besmittat hans egen själ eller över det oskyldiga blod som han hade besmittat sina händer med. Nej, han gjorde bot för den dödssynd som begicks av hans undersåtar då de vågade fördöma mässan. Efter honom kom drottningen och de högsta ämbetsmännen i landet. De gick också två och två och bar tända facklor.