En del av dagens högtidligheter bestod i att kungen höll ett tal i biskopens stora slottssal för de högsta ämbetsmännen i riket. Med sorgfyllt ansikte trädde han fram inför dem. Med stor vältalighet uttalade han sin klagan över den ”förbrytelse, hädelse, sorg och skam” som hade drabbat nationen. Han uppmanade varje trofast undersåte att hjälpa till med att utrota det fruktansvärda kätteri som hotat Frankrike med undergång. ”Så sant som jag, mina herrar, är er kung”, sade han, ”vill jag tillåta er att hugga av bägge mina ben, om jag visste att de vore besmittade med denna avskyvärda ruttenhet. ... Och vidare skulle jag inte skona något av mina egna barn om de vore angripna av den. ... Jag skulle personligen överlämna dem och offra dem åt Gud.” Gråten bröt hans röst, och hela församlingen grät och utbröt enstämmigt: ”Vi vill leva och dö för den katolska religionen.” (D' Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap 12).