År 1512, innan ännu vare sig Luther eller Zwingli hade börjat sitt reformationsarbete, skrev Lefevre: ”Det är Gud som, genom tron, ger oss den rättfärdighet som genom nåden ensam rättfärdiggör till evigt liv.” (Wylie, band 13, kap 1). När han fördjupade sig i återlösningens under, utbrast han: ”Å vilken outsäglig storhet i detta utbyte! Den Syndfrie blir fördömd och den skyldige går fri. Välsignelsen bär förbannelsen. Den som är fördömd får välsignelsen. Livet dör och de döda lever. Härligheten inhöljs i mörker och de som inte visste av någonting annat än blygsel, kläds i härlighet.” (D' Aubigné, Londonutgåvan, band 12, kap 2).