Farel var övertygad om att han i Kalvin hade funnit en man som han kunde samarbeta med i denna verksamhet. I Guds namn bad han den unge evangelisten att stanna kvar och arbeta. Kalvin blev förskräckt. Tillbakadragenoch fredsälskande som han var, ryggade han tillbaka för kontakten med de djärva, självständiga och våldsamma invånarna i Genève. Hans svaga hälsa och lust att studera gjorde att han sökte ett mer tillbakadraget liv. Han ansåg att han bäst skulle kunna främjareformationens sak med pennan i handen. Därför ville han finna en stilla, avskild plats där han kunde studera och genom pressen undervisa och bygga upp församlingarna. Men Farels högtidliga förmaning blev för honom som en kallelse från himlen. Han vågade inte vägra att ta emot den. Det blev för honom, sade han, ”som om Guds hand hade räckts ut från himlen, och att den gripit tag i honom och satt honom oryggligt fast på den plats, som han så otåligt längtat efter att kunna lämna”. (D' Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 9, kap 17).