I närvaro av kungen och de ledande männen i Sverige försvarade Olaus Petri med stor skicklighet den lutherska läran inför den romerska kyrkans förespråkare. Han förklarade att kyrkofädernas läror bara kunde godkännas om de stämde överens med Bibeln, och att de grundläggande troslärorna framhölls i Bibeln på ett klart och enkelt sätt, så att alla kunde förstå dem. Kristus sade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig.” Och Paulus skrev, att om han förkunnade något annat evangelium än det som han hade tagit emot, skulle han vara förbannad. (Joh 7:16, Gal 1:8). ”Hur”, frågade reformatorn, ”kan då andra ta sig friheten att godtyckligt införa läror och påbjuda dem som något som är nödvändigt för att man skall bli frälst?” (Wylie, band 10, kap 4). Han visade att kyrkans föreskrifter saknade auktoritet, när de stod i strid mot Guds befallningar. Han höll fast vid den stora protestantiska principen, att Bibeln och ingenting annat än Bibeln är regeln för tro och liv.