I Nederländerna orsakade det påvliga tyranniet ganska tidigt en djärv protest. 700 år före Luthers tid blev påven på ett modigt sätt anklagad av två biskopar. Dessa hade sänts till Rom på ett diplomatiskt uppdrag. Där hade de lärt känna den ”heliga stolens” sanna karaktär. ”Gud har gett sin drottning och äkta hustru, församlingen, en ädel och evigt förblivande försörjning för hennes familj och en hemgift som varken vissnar eller förgår. Han har gett henne en evig krona och en evig spira ... Alla dessa förmåner griper ni tag i som en tjuv. Ni sätter Er i Guds tempel. I stället för att vara herde har ni blivit en varg för fåren ... Ni vill få oss att tro att ni är den högste biskopen. Men ni uppträder snarare som en tyrann. Ni borde vara tjänarnas tjänare, som ni ju också kallar er för. I stället ansträngerni er för att bli herrarnas herre. ... Ni drar förakt över Guds befallningar. ... Den helige Ande är alla församlingars byggmästare så långt världen når. ... Vår Guds stad, vars medborgare vi är, sträcker sig över alla himlens regioner. Den är större än den stad som av de heliga profeterna fick namnet Babylon. Denna stad ger sig ut för att vara gudomlig. Den upphöjer sigtill himlen och skryter över att dess vishet är odödlig. Och slutligen påstår den, helt utan grund, att den aldrig har felat eller någonsin kan fela.” (Gerard Brandt: History of the Reformation in and About the Low Countries, band 1, kap 6).