Trots att denna stridinträffade inom en ganska sluten krets, räcker den emellertid för att visa ”vad slags människor det var som utgjorde eliten inom reformationen. De var inte olärda, sekteristiska, högröstade, stridslystna personer. Långt därifrån. De var män som hade studerat Guds ord och som förstod att använda de vapen som Bibeln gav dem. När det gäller humanistisk lärdom låg de före sin egen tid. Om vi begränsar vår uppmärksamhet till sådana lysande centra som Wittenberg och Zürich och så berömda namn som Luther och Melanchthon, Zwingli och Oecolampadius, ser vi snart att dessa var ledare för rörelsen. Vi väntar helt naturligt av dem en häpnadsväckande kraft och överlägsen begåvning. Av de mer underordnade väntade man sig inte en sådan resning. Låt oss då vända oss till den mer avsidesliggande skådeplatsen i Sverige, till mer anspråkslösa namn som Olaus och Laurentius Petri - från mästarna till lärjungarna och vad finner vi? ... Lärdaoch teologer, män som grundligt hade satt sig in i hela det evangeliska sanningssystemet och som vinner en lätt seger över de spetsfundiga sofisterna och de påvliga dignitärerna.” (Wylie, band 10, kap 4).