Luthers lära fann en bördig jordmån i Nederländerna. Allvarliga trofasta män uppstod och förkunnade evangeliet. Från en av provinserna i Nederländerna kom Menno Simonis. Han hade utbildats som romersk katolik och ordinerats till prästämbetet. Han var emellertid fullständigt obekant med Bibeln. Han ville inte läsa den av fruktan för att bli påverkad av villoläror. När tvivel på transsubstantiationen (”förvandlingen” av brödet och vinet till Kristi kropp och blod i den katolska nattvarden) tvingade sig på honom, betraktade han det som en frestelse från Satan. Han sökte att genom bön och bekännelse driva bort frestelsen. Men det lyckades inte. Genom förströelser försökte han att tysta samvetets anklagande stämma. Det hjälpte inte. Litet senare kom han att läsa Nya testamentet, och detta i samband med läsningen av Luthers skrifter medförde att han tog emot reformationens lära. Inte långt därefter blev han i en by i närheten vittne till avrättandet av en man som dömdes till döden för att han hade blivit omdöpt. Detta fick honom att studera Bibeln beträffande barndopet. Han kunde inte finna något stöd för barndopet i Bibeln. Han fann i stället att omvändelse och tro överallt framhölls som förutsättningen för dop.