”Då nyheten om massakern nådde Rom kände jublet inga gränser bland prästerskapet. Kardinalen av Lothringen gav budbäraren tusen dukater som betalning. Från kanonerna på S:t Angelo hördes glädjesalut.Klockklangen ljödfrån varje kyrktorn. Bål förvandlade natten till dag. Gregorius XIII gick, följd av kardinaler och andra höga kyrkans dignitärer, i en lång procession till S:t Louis-kyrkan, där kardinalen av Lothringen höll Te Deum(en lovsång). ... En medalj präglades till minne av massakern. I Vatikanen kan man ännu se tre freskomålningar av Vasari, som visar angreppet på amiralen, kungen som i rådsmötet planerade massakern och slutligen själva massakern. Gregorius sände Karl den gyllene rosen. Fyra månader efter massakern ... lyssnade han med tillfredsställelse på en predikan av en fransk präst ... som talade om 'den dag så full av glädje och lycka, då den allra heligaste fadern tog emot meddelandet och i en stor procession gick för att frambära tack till Gud och till S:t Louis.'” (Henry White, The Massacre of S:t Bartholomew, kap 14, par. 34).