”Så kom de dagar då de mest barbariska lagbestämmelserna genomfördes av de mest barbariska av alla domstolar - en tid då ingen kunde hälsa på sina grannar eller be sina böner ... utan risk för att begå ett brott som medförde dödsstraff. Faror lurade på alla håll. Giljotinen arbetade hårt och länge varje morgon. Fängelserna var lika fullpackade som lastrummen i ett slavskepp. Rännstenarna skummade av blod som flöt ut i Seine… Dagligen kördes vagnslaster av offer genom gatorna i Paris för att möta sitt öde. Prokonsulerna, som den kungliga kommittén hade sänt ut till departementen, ägnade sig åt en orgie av grymhet som var okänd även i huvudstaden. Den dödande giljotinens yxa steg och föll alltför långsamt för deras mördargärning. Långa rader av fångar mejades ned med skrotfyllda artilleriprojektiler. Man borrade hål i botten på överfyllda pråmar. Lyon lades öde. I Arras vägrade manfångarnatill och med barmhärtigheten att döda dem snabbt. Längs Loirefloden, ända från Saumur till havet, frossade stora flockar av glador och kråkor på nakna lik som klumpat sig samman i en ohygglig omfamning. Ingen nåd visades mot varken kön eller ålder. Antalet unga pojkar och flickor i 17-årsåldern som mördades av denna avskyvärda regering kunde räknas i hundratal. Småbarn, som man slet bort från deras mödrars bröst, kastades från lans till lans längs jakobinernas led.”(Se ”Tillägg”). Under denna korta tidsperiod på tio år omkom massor av människor.