Då Frankrike offentligt förkastat Gud och satt Bibeln åt sidan, triumferade onda människor. Mörkrets makter gladdes över att de slutligen uppnått det mål som de så länge hade eftertraktat, ett rike där Guds lags hämmande barriärer inte fanns. Eftersom domen över en ond gärning inte snabbt följdes av straff, styrktes människor ”att göra det som är ont”(Pred 8:11). Men överträdandet av en rättvis och rättfärdig lag leder ofrånkomligt till misär och ruin. Även om människor inte genast drabbas av domar, kan de ändå inte undgå straffet. Århundradens förbrytelser och avfall hade samlat upp vrede, som skulle drabba på uppgörelsens dag. De som föraktat Gud hade fyllt ogudaktighetens mått. De fick för sent klart för sig att det är fruktansvärt att ha dragit för stora växlar på Guds tålamod. Guds Ande, som begränsar Satans fruktansvärda makt, drog sig i stor utsträckning tillbaka. Han som endast gläder sig åt människors fördärv tilläts att fullfölja sina avsikter. De som hade valt att ställa sig på upprorets sida skördade dess frukter, till dess att landet fylldes av brott som är alltför ohyggliga att beskriva. Från härjade provinser och ödelagda städer ljöd ett bittert,plågat rop. Frankrike skakades som av ett jordskalv. Religion, lag, samhällsordning, familj, stat och kyrka, alltsammans slogs ned med den gudlösa hand som hade höjts mot Guds lag. Med rätta skrev den vise mannen: ” ... genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige. Men även om syndaren hundra gånger gör det som är ont och lever länge, så vet jag ändå: Det går väl för de gudfruktiga - de fruktar ju Gud - men illa för den orättfärdige.””Eftersom de hatade kunskap och inte ville frukta HERREN, ... därför skall de äta sina gärningars frukt och mättas av sina onda planer.” (Ords 11:5; Pred 8:12, 13; Ords 1:29-31).