Den lag som de första kolonisterna utfärdade, att bara medlemmar av församlingen kunde rösta eller inneha ämbeten i statsförvaltningen, hade ytterst skadliga följder. Avsikten var att bevara staten från det onda, men kyrkan blev fördärvad. Eftersom det var nödvändigt att avlägga en trosbekännelse för att kunna rösta och för att kunna inneha ett ämbete, anslöt sig många till församlingen enbart av materiella motiv och utan att vara omvända. Församlingen kom därför i stor utsträckning att bestå av människor som inte var omvända. Även bland prästerna fanns det sådana som både höll fast vid villoläror och var okunniga om den helige Andes förnyande kraft. Så fick man åter uppleva det som församlingens historia så ofta vittnat om ända från Konstantins dagar. Resultaten blir onda då man försöker bygga upp församlingen med hjälp av staten, när man vädjar om borgerlig makt för att stödja hans evangelium som förklarade: ”Mitt rike är icke av denna världen.” (Joh 18:36). När kyrkan förenas med staten, även i allra obetydligaste grad, kan det nog se ut som om världen kommer närmare kyrkan. Men i verkligheten förs församlingen närmare världen.