För de konservativa och de som kompromissade tycktes dessa argument vara avgörande. Men det fanns andra som såg annorlunda på problemen. Att dessa seder ”bidrog till att slå en bro över klyftan mellan Rom och reformationen” (Martyn, band 5, sid 22) var i deras ögon ett avgörande argument mot att behålla dem. De såg på dem som en symbol på det slaveri som de befriats ifrån och till vilket de inte hade någon lust att återvända. De menade att Gud i sitt Ord hade fastställt de regler som gudstjänsten skulle följa, och att människor inte hade rätt att dra något ifrån dem eller lägga till något. Början till det stora avfallet bestod i att människor försökte ersätta Guds auktoritet med kyrkans. Den romerska kyrkan hade börjat med att föreskriva något som Gud inte hade förbjudit. Den slutade med att förbjuda det som Gud uttryckligen hade föreskrivit.