Strax efter jordbävningen ”störtade alla kyrkor och kloster samman. Så gick det också med alla de stora, offentliga byggnaderna och med över en fjärdedel av bostadshusen. Ungefär två timmar efter jordbävningen bröt bränder ut i många kvarter. De rasade med sådan våldsamhet under närmare tre dagar, att staden blev fullständigt utplånad. Jordbävningen inträffade på en helgdag. Kyrkor och kloster var fulla av människor. Ytterst få av dem undkom.” (Anm. i EncyclopaediaAmericana, art. ”Lissabon”, 1831 års utgåva). ”Skräcken bland folket var obeskrivlig. Ingen gråt hördes. De kunde helt enkelt inte gråta. De sprang fram och tillbaka, utom sig av skräck och förvåning. De slog sig för ansiktet och bröstet och ropade 'Misericordia! Världens ände har kommit!' Mödrar glömde sina barn och sprang omkring med krucifix. Olyckligtvis sprang många in i kyrkorna för att där söka sin tillflykt. Förgäves höll man fram sakramentet. Förgäves omfamnade de arma människorna altarna. Bilder, präster och folk begravdes i den allmänna ödeläggelsen.” Man räknade med att 90.000 människor omkom denna ödesdigra dag.