De som hade tagit emot budskapet väntade på att Frälsaren skulle komma med en längtan som inte kan uttryckas i ord. Tiden var nära då de väntade att få möta honom. De gjorde sig beredda för denna stund med lugnt allvar. De hade frid genom en innerlig gemenskap med Gud. Denna frid var för dem en garanti på den vila, som de skulle få njuta av i den eviga härligheten. Ingen som hade detta hopp och denna tillit kunde glömma de dyrbara timmar då de väntade Kristus. Några veckor före den bestämda tiden lades alla materiella sysselsättningar till största delen åt sidan. De troende granskade omsorgsfullt varje tanke och känsla i sina sinnen, som om de låg på sitt yttersta och om några få timmar skulle sluta sina ögon för alla jordiska scener. Några ”himmelsfärdsdräkter” förekom inte. Alla kände att de behövde en inte överbevisning om, att de var beredda att möta Frälsaren. Deras vita kläder var själens renhet, en karaktär renad från synd genom Kristi försonande blod. Hur väl hade det inte varit om samma villighet att rannsaka sinnet, samma allvarliga och fasta tro alltjämthade funnits bland dem som bekänner sig vara Guds folk. Om de hade fortsatt att ödmjuka sig inför Herren och att tränga fram till nådens tron med sina böner, skulle de ha fått en långt rikare andlig erfarenhet än de nu har. Det är alltför lite bön, alltför lite djup överbevisning om synd. Brist på levande tro gör att många saknar den nåd, som vår Återlösare så rikligt har berett för oss.