År 1821, tre år efter det att Miller hade kommit fram till slutsatsen att profetiorna utpekade tiden för domen, började doktor Joseph Wolff, världsmissionären, att förkunna att Herrens ankomst var nära. Wolff föddes i Tyskland av hebreiska föräldrar. Hans far var judisk rabbin. Han blev övertygad om sanningen i den kristna religionen medan han ännu var helt ung. Han var vaken och vetgirig. Han lyssnade med djupt intresse till samtalen hemma, då gudfruktiga judar dagligen samlades för att tala om sitt folks hopp och förväntningar om den kommande Messias härlighet och återupprättelsen för Israel. En dag, när han hörde Jesus från Nasaret omtalas, frågade han vem denne var. ”En man med de allra största gåvor” blev svaret. ”Men då han gav sig ut för att vara Messias blev han dömd till döden av det judiska rådet.” ”Varför är Jerusalem ödelagt?”, frågade han vidare, ”och varför befinner vi oss i landsflykt?” ”Ack, ack”, svarade fadern, ”därför att judarna mördade profeterna”. Då kom pojken att tänka på en sak: ”Kanske Jesus av Nasaret också var en profet, och att judarna dödade honom fastän han var oskyldig.” (Travels and Adventures of the Rev. Joseph Wolff, band 1, sid 6).Denna tanke trängde sig så starkt på honom att han, trots att det var förbjudet för honom att gå in i en kristen kyrka, ofta stannade utanför för att lyssna till predikan.