Som en flodvåg svepte denna rörelse över landet. Den gick från stad till stad, från samhälle till samhälle. Den nådde de mest avlägset liggande platserna i landet, ända till dess att Guds väntande folk hade blivit klarvakna. Fanatismen försvann för detta budskap som nattfrosten försvinner för den uppgående solen. De troende såg att deras tvivel och förvirring försvann. Hopp och mod upplivade deras sinnen. Detta verk var fritt från de ytterligheter som alltid uppstår när mänsklig entusiasm inte styrs av inflytande från Guds ord och Ande. Det var av samma karaktär som det som utfördes när det gamla Israel i ödmjukhet vände sig till Herren, efter det att de hade tillrättavisats av hans tjänare. Det hade alla de kännetecken som präglat Guds verk under alla tider. Det fanns inte mycket av extatisk glädje utan snarare en djup hjärterannsakan, bekännelse av synd och ett övergivande av denna världen. De hade en intensiv känsla av att de måste förbereda sig för att möta Herren. De var uthålliga i bönen och överlät sig utan förbehålltill Gud.