En annan som var med i rörelsen vittnar: ”Överallt har den fått människor att rannsaka sina sinnen på det mest allvarligasätt. De har ödmjukat sig inför himlens höge Gud. Kärleken till världen har blivit mindre. Stridigheter och fiendskap har avlägsnats. Folk har bekänt sina fel, ödmjukat sig inför Gud och kommit inför honom med ångerfulla, ödmjuka böner om förlåtelse och nåd. En sådan självförnekelse och ett sådant ödmjukande har vi aldrig tidigare varit med om. Som Herren förutsade, genom profeten Joel, att det skulle ske när Herrens stora dag är nära, åstadkom väckelsen ett sönderrivande av hjärtat och inte av kläderna. Människor omvände sig till Gud under fasta, gråt och klagan. Som Gud säger genom Sakarja blev nådens och bönens ande utgjuten över hans barn. De såg upp till honom som de hade stungit. Stor sorg rådde i landet... och de som väntade på Herren ödmjukade sig inför honom.” (Bliss, i Advent Shield and Review, band 1, sid 271,jan 1845).